Signalsystem nr 7:

SS7 - Signalsystem # 7 - har funnits tidigare. Signaleringen och de flesta operationer som kan användas sammanställdes med ett stort samarbete från operatörer / / leverantörer / standardorganisationer (CCITT, ETSI, itu t, etc..) .

SS7 är egentligen bara ett slutet signaleringssystem. Det används av noder (t.ex. grannskapsväxel, MSC/VLR, GMSC, etc..) i ett telekommunikationsnät.
I Storbritannien är det känt som c 7 (CCITT # 7), nummer 7 tillsammans med Common Channel Interoffice Signaling 7 (CCIS7).

SS7-protokollet är välkänt för den världsomspännande användningen av Q.700-seriens tips från 1988 av itu t.

Internet Engineering Task Force (IETF) har definierat SIGTRAN-protokollpaketet som implementerar nivå 2, 3 och 4-protokoll harmoniskt med SS7. Det kallas ibland även Pseudo SS7 och är uppbyggt kring transportmekanismen SCTP (Stream Control Transmission Protocol) som ska användas i Internet Protocol-nätverk, som Internet.

En kort historik över SS7

Från och med 1960-talet har allmänna kopplade telefonnät (PSTN) byggts upp med hjälp av analog teknik och flera signaleringsmetoder i bandet. Ökningen av antalet vanliga slutanvändare av fast telefoni och det ökande behovet av avancerade tjänster gjorde att gamla protokoll som R1 CAS snabbt blev attraktiva för tjänsteleverantörer. Även ISDN-protokollrevolutionen visade sig vara ett stort steg för telekombranschen, som gick från ett signaleringsprotokoll inom bandet (med toner, stulna bitar från röststation eller fokuserad kanal) till signalering utanför bandet (separerad från röstkanaler) med meddelandebaserade primitiver anpassade för digitalt ljud.

Även om ISDN löste många problem med äldre protokoll, skedde aldrig någon massinstallation av ISDN från kärnsystemen, vilket lämnade leverantörerna med en komplicerad hierarki av utrustning som samverkade med varandra (eller försökte göra det). Även om ISDN gjorde det lättare att tillhandahålla kompletterande lösningar (t.ex. samtal i vänteläge, vidarekoppling) till slutanvändarna, flyttade ISDN successivt gränsen för detta system närmare slutanvändaren. Dessutom fanns det ingen leverantör av verktyg som verkligen implementerade ISDN:s grundspecifikationer och därmed skapade en mängd olika varianter och nackdelar för systemintegratörer.

Vid den tiden hade internationella konsortier börjat fokusera på att använda en samordnad metod för att upprätta samtal, att presentera många tjänster (inklusive de som redan stöds av ISDN och äldre protokoll) och att kunna bygga ny programvara (företag) utan att behöva förbättra hela nätstrukturen. SS7 (eller Signaling System 7) tog flera år innan det började användas över hela världen men uppnår nu det som det var avsett att uppnå: att tillhandahålla en total kommunikationsstandard som erbjuder många lösningar och har förmågan att växa med allmänhetens krav.

Även om lokala versioner implementerades och många ändringar av protokollet skedde, ingår detta signaleringsprotokoll nu i de flesta betydande telefonnät över hela världen. Det innehöll också en egenskap som var viktig för alla samhällen runt om i världen: feltolerans och robusthet. SS7 byggdes upp i flera funktionella grupper för att noderna i nätverket inte ska behöva utföra varje del av protokollstacken om de verkligen inte behöver det.